Funbeat-testet #85 – Sparkåkning

Vad: Sparkåkning, en knapp timme på Ösjöns plogade banor. Ensam. Kanonväder.
Passbeskrivning: Blev inspirerad av Spark-VM och ville förstås kolla om man kan göra det till träning.
Tidigare erfarenhet: Jag har ett inte allt för smickrande ärr på ena skinkan, och det kom till i samband med en sparkvurpa i Grönklitt på sent 80-tal. Kan inte minnas att jag har åkt spark efter det. Jag har i alla fall inte försökt träna på en någon gång tidigare.
Hur det var: Karin bor precis vid Ösjön (Om jag är avundsjuk? Ja!) och lånade sin spark till mig. (Karin har lånat ut sin häst till mig också. Om hon är snäll? Ja!) Jag var utrustad med icebugs och borde ha haft hjälm, för jag ramlade av ungefär 15 gånger. Det tog ett tag innan jag hittade var jag skulle ha tyngdpunkten, och det var svårt att ta i lagom mycket. Lite lite för mycket, och vips försvann medarna och balansen (och sparken). Men emellanåt gick det bra, och då var det riktigt kul. Snittfarten blev ungefär 15 km/timmen. 
Borgskala: 13, fick oväntat hög puls (snitt 147, max 162). Har fortfarande lite förkylningskänningar kvar, så kanske gav det några bonusslag, men jag blev genomsvettig.
Kulskala: När jag fick balansen att stämma och slapp svära var det kul. Och med sällskap hade det blivit ännu roligare. 6.
Förmodad träningsvärk: Nej, jag tror inte det. Möjligen i överkroppen, var tvungen att hålla emot ordentligt för att inte välta.
Igen: Det var kul. Men som träning? Nja, kan liksom inte komma på omständigheter som gör att jag skulle vilja använda en spark som något annat än transportmedel.

Icebugbromsspår efter en avåkning.