Lidingöloppet – eller en massa kort på ryggarna på en massa folk

Fick väl det där Lidingöloppet avklarat till slut. Jag är lite splittrad så här dagen efter, vet inte om jag ska vara mest glad över att jag tog mig i mål eller besviken över att det gick så långsamt. Min plan var att ta det lugnt i början (det gick bra) för att orka på slutet (det gick inte så bra). Sista milen var fruhuhuktansvärt lång och kuperad och jobbig och jag höll knappt styrfart. Men servicen längs banan höll världsklass, jag kom i mål och fick min tröstmedalj. Blev lite överraskad över att det var så himla mycket folk, det var faktiskt svårt att springa avslappnat och i sin egen fart de första milen. (På den sista var det glesare, men då orkade jag inte). Äh, jag behöver väl inte trötta ut er med detaljer. Jag hoppas att loppet kommer funka som en gränsflyttare för mig. Hade aldrig (inte i modern tid i alla fall) sprungit så långt innan, (bara halvor på Island och i Vansbro) och kanske kommer 20 att kännas kort (om det blir någon) nästa gång. I dag är jag rätt gammal i benen och inte jättesugen på att springa loppet igen. Å andra sidan, om jag någon gång ska göra en klassiker måste jag göra det. Om jag inte bara fortsätter med resten nu direkt. Någon som vill dra mig runt Vättern?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett ps: Starten var en julklapp från min granne, och jag hör att jag inte verkar uppskatta den så vansinnigt mycket. Det är så klart inte meningen att vara mest otacksam i hela världen. Eva, även om det var mer jobbigt än kul i går hoppas att jag att jag glömmer bort de sista 27 kilometrarna och bara kommer ihåg startrakan så småningom. Tack för min jobbigaste present någonsin, alla kategorier!