Funbeat-testet #98–Backhoppning

Här, i 12-metersbacken, hoppade vi. Underbacken syns inte, det gröna är bromsplanen längst ner.

Vad: Nybörjarträning med Sollentuna backhopparklubb. Klubben har barn- och ungdomsbackar i Väsjöbacken. Nybörjargruppen bestod av jag själv, Per och en kanadensisk utbytesstudent. Ungefär 90 minuter.
Passbeskrivning: "Kom och prova på: Alla är välkomna att kostnadsfritt få komma och prova på och såväl provapåare som våra aktiva hoppare får låna utrustning av klubben."
Tidigare erfarenhet: Har varit upp och tittat i Faluns hoppbackar. 
Hur det var: Jag kände mig väldigt välkommen, även om det i just det här sammanhanget inte var en fördel att komma från Falun (då KAN man ju redan hoppa). Vi fick låna all nödvändig utrustning, prova att ta oss ner för 3-metersbacken, först bara på plasten. En glad förälder och en ärrad veteran hjälpte oss med tekniken och tyckte att vi skulle flytta till stora backen nästan direkt. I 12-metersbacken höll proffsen till, ett gäng tjejer mellan 4-9 år. Om jag förstod rätt mäter man längden mellan uthoppet och kritiska punkten, alltså där det börjar bli farligt att landa, och får på så sätt fram en siffra, ex K90 eller K120. 12 meter låter kanske inte så blodigt, men jag blev ordentligt nervös bara av att titta ner från startpallen (det är bilden ovan). I min enfald trodde jag att det skulle vara en fördel att ha åkt längdskidor, och alltså ha lite balans, men mitt första försök i minsta backen var mindre lyckat (se nedan). Det där med tyngdpunkt och fartställning verkar inte vara riktigt samma. Men jag tog mig ner för 12-metersbacken utan att ramla/bryta något/omkomma och kände mig ganska stolt. I ärlighetens namn började vi inte längst upp, utan på en avsats nedanför. Men kidsen hoppade i hela backen, som om det inte skulle finnas någon morgondag.  
Kulskala: Skräckblandat. Jag tyckte att det gick lite för fort fram, å andra sidan ska man nog inte fundera så mycket, utan bara göra som förra gången och försöka glömma att det är läskigt. Det var ju kul när man väl vågade hoppa och förstod att man skulle överleva. Det var väldigt trevlig stämning i klubben, och det kändes som att alla hjälpte alla. En liten liten tjej sa: "vad duktig du är", och var nog dagens behållning. 8.
Borgskala: Egentligen ingen alls, men jag hade ändå puls på närmare 140. Och det var inte av ansträngningen.
Förmodad träningsvärk: Nej.
Igen: Den här gången fick vi varken längd- eller stilpoäng. Jag uppskattar att vi "hoppade" ungefär en meter. Och det skulle väl vara kul att prova någon mer gång, för att se om man kan spränga tvåmetersvallen, men jag kände nog inte att det var mitt kall. Lite för feg, men absolut inte avskräckt.

Mitt första "hopp".

Här börjar dom tuffa tjejerna.

 Vi körde fö precis samma upplägg som i Lilla Sportspegeln: