Vad var det egentligen som hände?

Långbryggan har inget med texten att göra, bilden är från juldagen när det var varmare än på midsommarafton.

Jag fick ju ett toppenjobb på orienteringsförbundet under hösten, men där blev jag inte långvarig...

Det började egentligen långt tidigare. 

Förra vintern sökte jag ett jobb på gratistidningen Metro. Jag var på intervju (på Metro) och några dagar senare var jobbet mitt. Men när jag väl var på plats i Stockholm visade det sig att jag skulle jobba på nyhetsbyrån TT. (Metro och TT har lokaler i samma hus). Jag skulle aldrig någonsin söka ett jobb på TT – inte för att det är något fel på dom som jobbar där, tvärtom, dom är både superdupersmarta och väldigt trevliga. Men där kommer jag, lantis ut i fingerspetsarna och med lite kunskap om idrott i Dalarna som enda punkt på meritlistan – för att pyssla med utrikespolitik, reporänta och medelhavskatastrofer. 

Mitt självförtroende, som kanske inte var världens bästa innan, sjönk som en sten. Plötsligt blev allt fruktansvärt svårt, saker som en del av mig egentligen vet att jag kan blev snudd på omöjliga. Jag slutade att sova och tillvaron kändes ganska dyster. 

Varför? 

Tja, jag vet inte. 

Jag gjorde inga katastrofala fel, hade bra kollegor och en bra chef som lyssnade och övertalade mig att stanna kvar. Ingen hade orimliga förväntningar på mig, utom jag själv. Men inget blir liksom bra när man inte sover och till slut sa jag upp mig. 

Precis i samma veva blev jag tipsad om jobbet på orienteringsförbundet. Sökte, och bara någon vecka senare hade jag tackat ja. Och det var väl det sämsta jag kunde ha gjort. Mitt självförtroende var i botten och prestationsångesten var enorm. Det gick så klart inte alls, så jag slutade nästan innan jag hade börjat och åkte till Afrika i stället. Vet inte hur många vuxenpoäng det ger, men nu är jag hemma, mår bättre och vill gärna ha ett jobb. Faktiskt. Tacksam för tips!