En annan väg till Källslätten

Något av det bästa med att ha en gammal avsomnad blog är att den kan få fungera som minne när det andra sviktar. Jag var sugen på att springa till Källslätten från Önsbackdammen, precis som jag och Klingen gjorde för några år sedan. Hur vi sprang hade jag bara diffusa minnen av, men som tur är hade jag länkat till en karta och kunde med hjälp av den hitta runt. Några kilometer grusväg är det, men i övrigt mest jättefina stigar, och nästan alla ingår i ledsystemet Vattnets väg. Rekommenderas!

(Ps: I dag var det ca en miljon människor vid Källslätten)

Det blev vår!

Poff sa det och så kom våren - över en natt. Jag har gjort cykelpremiär två dagar i rad. I går hem från Rättvik (längs småtrista banvallen, men jag såg iallafall ett gäng grodor som livade upp stämningen en aning) och i dag med Thomas runt Grycksbo och Törnbergs fina stig. Där det satt lår i går sitter två betongklumpar nu.

Den så kallade vintern

 

 

Jag gillar när det är riktig vinter med snö och minusgrader, precis tvärtom mot den bedrövliga som knappt har börjat men ändå inte vill ta slut. Skidor har jag åkt en handfull gånger, alla utom en runt runt på en, visserligen välpreparerad, men kort slinga på Lugnet. Inte det minsta kul. Skridskosäsongen har varit desto bättre, men fick dessvärre ett fruktansvärt slut. Mina trogna vapendragare Grannen och Klingen har släpat mig runt i löparskorna, men formen är långt långt under all kritik och inte alls som att jag önskar att den vore. 

Åh hej

Vill inte lova något som jag inte kan hålla, men kanske börjar jag bli lite sugen på att blåsa liv i det här liket. Ovan: gårdagens fintur med grannen från Danholn, genom Rottnebyskogen och hem. Eller hem och hem ... det finns anledning att återkomma till det.

Äh

Det verkar som att den där sparlågan blåste ut också.