30 aug. 2016

Theth

Jag stoppade i mig en halv kartong albansk immodium och bad till högre makter. Tack och lov var det en relativt enkel vandring från Valbona till grannbyn, över ett pass bara och mestadels fin stig. 
Eftersom det är traktens stora turistled fanns det dessutom två 'kafeer' strategiskt utplacerade på varsin sida om passet. Köpte cola och lånade toan på båda. 
Det var med viss lättnad jag kom fram till Theth ändå, man blir inte så kaxig av att inte äta på två dygn. Det första jag gjorde när jag hade hittat ett ställe att sova på var att be om något lätt att äta. Och det var väl det jag fick: 
Soppa på lök, ägg och citron (! - den var faktiskt riktigt god), en halv limpa och en jättebit ost, varma och kalla grönsaker och ett berg potatis som anlände efter att jag knäppte kortet. Det är närmare två timmars resa till närmsta affär om man är i Theth, så i princip allt som serveras är odlat på gården eller i byn. Himla häftigt! 
Har visst inga översiktsbilder i mobilen, men Theth är en by där tiden verkar ha stannat någon gång för ganska många år sedan. Ingen asfalt, el från bäcken, mycket tveksam telefontäckning (men bra wi-fi ibland på mitt guesthouse). Omkring 100 hus skulle jag tro, massor av kor, getter och hästar, och enorma odlingar av majs, potatis och grönsaker. 
Kyrkan ligger mitt i byn och det var där byns män slöt ett avtal med kungen på 30-talet om att aldrig någonsin sälja sin mark till någon utanför familjen. (Det här lär vara grunden till varför tiden mer eller mindre har stannat. Orkar inte skriva hela storyn på telefonen, men det går säker att googla om du vill läsa mer). Otroligt vackert är det iallafall. 
Sov dåligt efter att ha blivit halvt ihjälskrämd av vad som visade sig vara en katt. Vaknade med 200 i puls av att jag trodde att en galen hund var i rummet. Men det var alltså en galen katt som härjade runt på vinden och utanför rummet. Kanske var det därför jag fattade ett sjukt dåligt beslut. 
Frukosten var allt annat än dålig! Men jag bestämde mig för att ta bussen tillbaka till civilisationen... Redan innan jag klev på ångrade jag mig, och nu sitter jag i Makedonien och ångrar mig. Hur tänkte jag där, egentligen? 



28 aug. 2016

Valbona

Jag tog mig till bergen till slut, till en by som heter Valbona (eller Valbonë) på kartan. By är egentligen att ta i, det är några hus som ligger utspridda längs en väg i dalen som heter Valbona. Själva resan var ett litet äventyr i sig. Jag blev upphämtad när det ännu var mörkt i Shkoder, inklämd i en bil med sju orakade karlar som inte pratar ett ord engelska. Här borde väl egentligen alla varningslampor börja blinka. 
******
Grusvägen slingrar brant uppåt och jag får en föraning om vad som komma skall: 
Sen vänder vägen ner, vi kör in i en tunnel och där tar det stopp. Det är kolsvart, men fullt av folk som rör sig framåt och jag vill väl inte vara sämre. Efter ett par hundra meter kommer jag till kajen, och här skulle jag nog vilja säga att det råder milt kaos. Stora säckar, lådor, massor av människor. Bilar som försöker backa tillbaka genom tunneln för att släppa fram andra. Men jag får tag på en biljett och båten tuffar så småningom iväg. Naturen är makalös. 
Några timmar senare kommer vi till Fierzë och jag får tag på en bil som går till Valbona. Vägen blev asfalterad för bara ett år sedan och vore det inte för att chauffören kör med rutan nedvevad (för att kunna prata med alla vi kör förbi) skulle jag beskriva resan som smidig. Vi stannar för att handla. Meloner mellan fötterna, instrumentbrädan full av tobak, en kasse fisk i handskfacket, fem limpor i knät. Det finns ingen affär i Valbona. 
Jag blir avsläppt utanför mitt hostel, där jag betalar 15 euro per dygn. Frukost, väl tilltaget lunchpaket och middag ingår. Visserligen får jag gå en kvart för att komma till restaurangen, men det går att härda ut: 
Sover som en klubbad säl och bestämmer mig för att gå upp till Maja é Rosit, en knapp mil och runt 1500 höjdmeter. Trodde att det skulle vara svårt att hitta, men det är inga som helst problem. Och det är ruskigt vackert. 
Tyvärr försvinner sikten helt och jag bestämmer mig för att ställa in toppbestigningen. Lite snopet med bara några hundra meter kvar.
Men nere i dalen skiner solen. 
Stannar till och köper en cola av en herde på vägen ner. Vi har vissa kommunikationsproblem, men han ger tummen upp och säger 'eurovision' när jag säger Sweden. 
I går var vädret bättre och jag ställede in siktet på Maja Gjarpërit. Lite längre och några fler höjdmeter till toppen. Får med mig en varning om att inte sätta händerna där jag inte ser dom - det finns många giftiga ormar i området. 
Björnar och vargar också, men de ser man bara spåren av. Jag tappar stigen några gånger, funderar på att vända om men hittar på den till slut. Det är hett och blir allt brantare. Ett avsnitt ska vara 1,4 km men tar över en timme att komma upp för. Stigen består mest av löst grus och stenar, och jag oroar mig för hur sjutton jag ska ta mig ner. 
Men jag tar mig till toppen, tyvärr var väl utsikten mest ett nja. 
Vägen ner är ack så plågsam. Får gå med myrsteg och det tar en evighet. Mina ben skakar. Men det är vackert. Maja Gjarpërit i bakgrunden:
Jag går genom hasselnöt- och plommonodlingar på väg tillbaka och träffar en nästan tandlös gumma. Hon säger något flera gånger, men jag förstår så klart inte. (Det tog flera dagar bara att lära de albanska orden för tack, faleminderit, och hej, tungjatjeta). Gumman stoppar mina fickor fulla av plommon och jag smäller i mig säkert tio stycken. 
Hinner inte somna innan magsjukan slår till. Spenderar natten på toa och fick kasta om planerna lite. Kanske var det lika bra, har sådan träningsvärk i låren att jag nätt och jämnt kan gå. Nu sitter jag och försöker kvickna till och hoppas att både mage och ben funkar till Theth i morgon. 








23 aug. 2016

Shkoder

Vilken höjdare Albanien är! Har nog aldrig varit på ett ställe med så trevliga människor. Det blev en dag på cykel runt Shkoder i dag,  i morgon åker jag till bergen i horisonten. 

21 aug. 2016

Tirana

Snabbt byte av huvudstad, och efter ett dygn i den albanska är intrycken bara positiva. 




19 aug. 2016

Paris

Har mellanlandat några dagar i den gigantiska franska huvudstaden. Den är så klart mäktig och pampig på många sätt, men kombinationen varmt så in i helsike och vansinnigt mycket folk överallt gör att jag blir trött och lätt oengagerad. Vi har haft trevligt, som synes bockat av de flesta turistställena och dessutom gått längre än vad jag har gjort sammanlagt senaste halvåret. I morgon väntar nya äventyr. 




14 aug. 2016

Sagan om paketet som fick se världen (och när jag nästan fick hjärnblödning)


januari skickade jag ett paket till min kompis i Johannesburg, jag skulle ju vandra men ville inte bära en massa kilon i onödan innan. Någonstans längs vägen gick det dock fel, och paketet kom aldrig fram. I maj fick jag ett meddelande om att paketet var på väg tillbaka till Sverige (med båt) och i juli anlände det till Speldosans tobak i Hässelby, allt enligt Postnords spårningsservice. Jag blir såklart jätteglad, för jag tror att jag äntligen ska få tillbaka mina värstingbra kängor. Men när jag väl kommer till tobaksbutiken  visar det sig att en random snubbe redan har hämtat ut mitt paket... 
***
Har nog aldrig varit så nära hjärnblödning, och om kunde man ha omvandla frustration till energi hade jag säkert kunnat förse en medelstor asiatisk stad i ett par år. 
Postnord 'mejlar och ber random snubbe att lämna tillbaka paketet' (som för övrigt kostade ganska många hundralappar att hämta ut) men inget händer. Förrän jag börjar fråga om man kan polisanmäla.
*** 
Så i dag fick jag tillbaka mina kängor, rätt mycket vandringsutrustning, en tub kaviar och två kilo smågodis. Gött.

13 aug. 2016

Bilder från Stora Stöten Swimrun

 
Jag kikade på Stora Stöten Swimrun i dag, 19 km löpning + 3,2 km simning (fördelat på nio sträckor). Det såg kul ut! Och jobbigt! Starten gick på botten av Stora stöten, och klättringen bara första kilometern måste ha varit nästan hundra höjdmeter. Banan gick längs Vattnets väg via Hemmingsbo och Stångtjärn ner till Kålgårn, och upploppet var i Faluån. Tänk om man skulle kunna lära sig att simma någongång, vilka möjligheter som skulle öppna sig! Fler bilder här.