Jag lever

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har faktiskt inte gått någon större nöd på mig. Jag har haft det riktigt bra, men nu är jag tillbaka. Kina är... Kina. Burma hoppas jag att du åker till i stället för Thailand nästa gång, lika mycket för din skull som för burmesernas. Hur sammanfattar man åtta veckor? Jag kan inte. Men om du lider av alldeles för mycket tid finns en hel drös kort, tryck här för Burma  och här om du vill se en promille av Kina. Och vad hette det där, ehm, träning? Jag har inte gjort nåt alls på två månader, den senaste har jag varit dunderförkyld och är det fortfarande. Återkommer!

Farväl Falun

Har ni sett att dom håller på att rusta upp våran stavgångsbacke?

Ursäkta bloggtorkan, folket. Jag känner att jag behöver leva lite on the edge och tänker därför åka tåg till Arlanda i morgon. Signalfel. Lövhalka. Älg på spår. Skräckscenarierna är oräkneliga. Men om allt går bra kommer jag att flyga till Shanghai. För att klättra upp på det här berget, cykla längs den här floden, bära ryggsäck i de här risfälten och kolla på några gamla hus. 9 veckor har jag att förvalta, så kanske hinner jag med den här kullen också. I vilket fall kommer jag att få gå en hård kamp mot internetcensur (och inget internet alls), så jag skulle tro att det kommer bli glest mellan inläggen här. Ni får gärna hålla kontakt med mig, så att jag slipper känna mig ensammast i hela världen i glesbefolkade Asien. Men om ni vill ha svar är det mejl eller sms som gäller. Är tillbaka i november, förmodligen helt nerdekad efter två månader utan träning. Då kommer jag behöva er hjälp med att bli igångknuffad. Jag har några storslagna planer, men mer om det sen. Ha det fint, hörrni, och träna smart!

Rädd att jag är skiten i november.

Alltså, den här bilden har inte så värst mycket att göra med något alls. Jag fick punka i dag. Men vem tror ni halar fram en pump ur handväskan och ser till att jag kan rulla hem – om inte världens bästa granne?

Lunchtävling

Äntligen premiär för mig på Friskis nya Keiser-cyklar. Oj vad skoj! Och jobbigt! Har aldrig cyklat med wattmätare förut, men det blir ju brutalt ärliga siffror. Svårt att inte tävla mot sig själv (och snegla på den som sitter bredvid). Det blev inte många minuter på över 300, men gav mersmak.

Vågade ta i dagens djur på väg – helt sant!

När storleken faktiskt spelar roll

 

 

För första gången kände jag att jag faktiskt skulle kunna lyfta en orm i svansen.
Men han såg så rädd ut, stackarn, att jag struntade i det.

(Klart jag ljuger. Skulle aldrig våga, även om det är världens minsta snok. Han såg inte alls rädd ut, utan visade tungan åt mig och ringlade lite nonchalant under skidan och vidare in i skogen. Nu stämmer ju inte rubriken heller, men ni vet ju hur det är med journalister)

Annars?

Jag fortsätter väl mitt missionerande.
Säg till om du också vill bli neddragen i TRX-träsket.