3.30-fart

Fick äntligen sällskap på ett pass, och det var ju riktigt kul. I ungefär fem minuter. Sen kändes det som att vi sprang i 3.30-fart (och det gjorde vi inte) så jag vek av och gick hem. Värdelöst.

Löparkvällar i Borlänge

Höstens dundersuccé är äntligen tillbaka! Borlänge LK ordnar genomtänkta pass, helt gratis och öppet för alla – oavsett nivå. Vi ses i Mellsta! 

"It's gonna hurt like hell"

Jag kommer inte exakt ihåg när det började kännas, men med tanke på min reaktionsförmåga och det här datumet borde det vara mellan tre och fyra år sen. Tack vare bästa grannen kom jag i dag äntligen i väg till en osteopat med min gamla fot. Han ställde en lite annan diagnos än vad de andra gubbarna som har kollat på den har trott: Superstel, på gränsen till orörlig, i allt nedanför knät. Alltså inget dåligt valv, utan "mekaniskt och fixable, but it's gonna hurt like hell". Och ja, det gjorde ont. Men efter efter en halvtimme kunde jag cykla hem med blåmärken på benet och en helt annan rörlighet i foten. Mycket bra!

Nya hästskon

Ny "skyddsutrustning" – inte helt klart skulle jag tror. 

Nya banor, backar, kurvor och skor.
Men det finns vissa landmärken kvar som gör att man fortfarande känner igen sig. Bra. 

Funbeat-testet #85 – Sparkåkning

Vad: Sparkåkning, en knapp timme på Ösjöns plogade banor. Ensam. Kanonväder.
Passbeskrivning: Blev inspirerad av Spark-VM och ville förstås kolla om man kan göra det till träning.
Tidigare erfarenhet: Jag har ett inte allt för smickrande ärr på ena skinkan, och det kom till i samband med en sparkvurpa i Grönklitt på sent 80-tal. Kan inte minnas att jag har åkt spark efter det. Jag har i alla fall inte försökt träna på en någon gång tidigare.
Hur det var: Karin bor precis vid Ösjön (Om jag är avundsjuk? Ja!) och lånade sin spark till mig. (Karin har lånat ut sin häst till mig också. Om hon är snäll? Ja!) Jag var utrustad med icebugs och borde ha haft hjälm, för jag ramlade av ungefär 15 gånger. Det tog ett tag innan jag hittade var jag skulle ha tyngdpunkten, och det var svårt att ta i lagom mycket. Lite lite för mycket, och vips försvann medarna och balansen (och sparken). Men emellanåt gick det bra, och då var det riktigt kul. Snittfarten blev ungefär 15 km/timmen. 
Borgskala: 13, fick oväntat hög puls (snitt 147, max 162). Har fortfarande lite förkylningskänningar kvar, så kanske gav det några bonusslag, men jag blev genomsvettig.
Kulskala: När jag fick balansen att stämma och slapp svära var det kul. Och med sällskap hade det blivit ännu roligare. 6.
Förmodad träningsvärk: Nej, jag tror inte det. Möjligen i överkroppen, var tvungen att hålla emot ordentligt för att inte välta.
Igen: Det var kul. Men som träning? Nja, kan liksom inte komma på omständigheter som gör att jag skulle vilja använda en spark som något annat än transportmedel.

Icebugbromsspår efter en avåkning.