Theth 2.0

Jag åkte tillbaka till Theth och bergen, det gick liksom inte att låta bli. I den här åkte jag:

Det tog en väldig tid, och när vi väl hade kommit fram fick jag halvspringa för att ha en sportmössa att hinna till The blue eye, en källa mitt i ingenstans som nog är den främsta turistdestinationen i området.

Tja. Jag vet inte om det var något att springa sig svettig för egentligen. Vattnet var svinkallt. 

Eftersom det började skymma tog jag en väg tillbaka. Hann inte gå långt innan jag blev erbjuden skjuts av en familj som jag hade mött tidigare. Döttrarna i familjen pratade bra engelska, och det visade sig att dom var stora fans till Måns. Det gick inte snabbare att åka bil tillbaka, men det var ganska trevligt, och när jag försökte att tacka fick jag i stället en skiva "med den bästa musiken från Albanien och Kosovo". 

Middagen stod på bordet när jag kom tillbaka, och jag fick sällskap av ett gäng från Frankrike. När jag borstade tänderna hörde jag att en tjej skrek till på övervåningen. Hon hade hittat en skorpion i sin säng. Den hann dock omkomma innan jag fick se den. 

Dagen efter var vädret suveränt och jag hade storslagna planer. Jag hade ingen karta, men en suveränt bra app som heter Pocket Earth och som jag har haft enormt stor hjälp av under resan. Till en början gick det hur bra som helst. 

Stannade och käkade lunch på ett ställe med hyfsad utsikt och vek sen av på en mindre stig. Det tog inte lång tid innan jag träffade en italienare som var på väg åt samma håll. Han pratade i princip ingen engelska (och min italienska har väl ett och annat övrigt att önska också), men vi tog ändå sällskap.

Och det gick bra ganska länge. Vi tappade leden, men tog oss utan problem över ett pass och en bra bit ner innan det tog tvärstopp. 

Det blev så himla brant! Och jag blev livrädd. Här kunde det nog ha blivit slutbloggat både en och två gånger, och det var absolut inte en väg för folk utan säkerhetsutrustning. Men det var himla fin utsikt.

 Men vi lyckades ta oss tillbaka över passet, hitta leden igen och till slut ta oss ner till byn. Jag hade varit ute nästan elva timmar och var duktigt trött. Eftersom jag var ensam kvar på mitt guesthouse fick jag äta middag med familjen: fisk från bäcken, potatis och sallad från trädgården och ett rejält glas raki att skölja ner hela kalaset med. 

Jag blev dessutom övertalad att åka med familjen ned från berget nästa dag. De skulle stänga för säsongen och hade hyrt en lastbil. 

Jag tyckte att det var lite oartigt att knäppa kort under packnigen, men jag ångrar i efterhand att jag inte gjorde det. Kanske har jag någon bild i kameran jag kan visa senare. Geten fick hoppa upp på lastbilsflaket. Och kossan. Och grisarna, hönorna och katterna (fast grisarna, katterna och hönsen låg i säckar).  Ett kylskåp, en säng, otaligt många lådor, kartonger, kassar och väskor. Och jag. Vi fick stanna några gånger för att surra fast något under bilen med ståltråd. Men allt höll ihop och jag hann med bussen till Montenegro. 

Pristina

Förlåt Pristina och förlåt Kosovo, men jag orkade inte riktigt ge er chansen. Skulle så klart ha åkt till Prizren eller Peja, men det blev så knöligt med bussarna. Ovan: centrum. 

Biblioteket i Europas yngsta huvudstade är en av dom märkligaste byggnaderna jag någonsin har sett, och vårrullarna på restaurang Ghorka var ruskigt goda, men i övrigt var det inte mycket som fick mig att slå frivolter. 

(Det här skrev jag för snart en vecka sedan, men har inte lyckats ladda upp) 

Ohrid och Skopje

Bussturen från Theth kvalar in väldigt högt på min topplista över skumpiga resor. Kan tyvärr inte ladda upp någon film, men det tog tre timmar att köra sju mil. Första milen tog nog två timmar. Och hela tiden satt jag och ångrade att jag åkte från bergen. Mellanlandade en natt i Tirana och tog första bussen till Ohrid - Makedoniens svar på Ibiza. 

Här trängs jetseteliten från Balkan med nyrika ryssar och israeler, och jag skulle tro att det är stränderna och den billiga shoppingen som lockar. Det finns en hel drös gamla kyrkor och moskéer också om man är lagd åt det hållet. Sveti Jovan Kaneo lär vara Makedoniens mest fotograferade objekt: 

I går var planen att cykla runt sjön Ohrid, tio mil verkade på förhand som en lagom dagstur. Men det var innan jag visste hur kuperat det var. 8%, 10% eller 12% lutning på skyltarna mest hela tiden. 

Cykeln hade automatväxel och när det dessutom började åska vek jag ner mig och vände. Var helt färdig innan jag kom hem. 

Tog första bussen till Skopje i morse, en huvudstad jag inte visste ett smack om men som gav ett väldigt piggt första intryck. 

Hela centrum är visserligen mer eller mindre en stor byggarbetsplats, och det är en vådlig mashup av enorma statyer, gamla broar, sprillans nya jättehotell och andra okända byggnader, fler statyer, ett pampigt fort, kyrkor och moskéer. Jag hamnade på en enorm marknad i de turkiska kvarteren. 

(Moder Teresa föddes i Skopje. Bygget till höger är ett museum till hennes minne). 

Nu har jag tagit nästa buss (inte den där) och lämnat Makedonien. 

Theth

Jag stoppade i mig en halv kartong albansk immodium och bad till högre makter. Tack och lov var det en relativt enkel vandring från Valbona till grannbyn, över ett pass bara och mestadels fin stig. 

Eftersom det är traktens stora turistled fanns det dessutom två 'kafeer' strategiskt utplacerade på varsin sida om passet. Köpte cola och lånade toan på båda. 

Det var med viss lättnad jag kom fram till Theth ändå, man blir inte så kaxig av att inte äta på två dygn. Det första jag gjorde när jag hade hittat ett ställe att sova på var att be om något lätt att äta. Och det var väl det jag fick: 

Soppa på lök, ägg och citron (! - den var faktiskt riktigt god), en halv limpa och en jättebit ost, varma och kalla grönsaker och ett berg potatis som anlände efter att jag knäppte kortet. Det är närmare två timmars resa till närmsta affär om man är i Theth, så i princip allt som serveras är odlat på gården eller i byn. Himla häftigt! 

Har visst inga översiktsbilder i mobilen, men Theth är en by där tiden verkar ha stannat någon gång för ganska många år sedan. Ingen asfalt, el från bäcken, mycket tveksam telefontäckning (men bra wi-fi ibland på mitt guesthouse). Omkring 100 hus skulle jag tro, massor av kor, getter och hästar, och enorma odlingar av majs, potatis och grönsaker. 

Kyrkan ligger mitt i byn och det var där byns män slöt ett avtal med kungen på 30-talet om att aldrig någonsin sälja sin mark till någon utanför familjen. (Det här lär vara grunden till varför tiden mer eller mindre har stannat. Orkar inte skriva hela storyn på telefonen, men det går säker att googla om du vill läsa mer). Otroligt vackert är det iallafall. 

Sov dåligt efter att ha blivit halvt ihjälskrämd av vad som visade sig vara en katt. Vaknade med 200 i puls av att jag trodde att en galen hund var i rummet. Men det var alltså en galen katt som härjade runt på vinden och utanför rummet. Kanske var det därför jag fattade ett sjukt dåligt beslut. 

Frukosten var allt annat än dålig! Men jag bestämde mig för att ta bussen tillbaka till civilisationen... Redan innan jag klev på ångrade jag mig, och nu sitter jag i Makedonien och ångrar mig. Hur tänkte jag där, egentligen? 

Valbona

Jag tog mig till bergen till slut, till en by som heter Valbona (eller Valbonë) på kartan. By är egentligen att ta i, det är några hus som ligger utspridda längs en väg i dalen som heter Valbona. Själva resan var ett litet äventyr i sig. Jag blev upphämtad när det ännu var mörkt i Shkoder, inklämd i en bil med sju orakade karlar som inte pratar ett ord engelska. Här borde väl egentligen alla varningslampor börja blinka. 

******

Grusvägen slingrar brant uppåt och jag får en föraning om vad som komma skall: 

Sen vänder vägen ner, vi kör in i en tunnel och där tar det stopp. Det är kolsvart, men fullt av folk som rör sig framåt och jag vill väl inte vara sämre. Efter ett par hundra meter kommer jag till kajen, och här skulle jag nog vilja säga att det råder milt kaos. Stora säckar, lådor, massor av människor. Bilar som försöker backa tillbaka genom tunneln för att släppa fram andra. Men jag får tag på en biljett och båten tuffar så småningom iväg. Naturen är makalös. 

Några timmar senare kommer vi till Fierzë och jag får tag på en bil som går till Valbona. Vägen blev asfalterad för bara ett år sedan och vore det inte för att chauffören kör med rutan nedvevad (för att kunna prata med alla vi kör förbi) skulle jag beskriva resan som smidig. Vi stannar för att handla. Meloner mellan fötterna, instrumentbrädan full av tobak, en kasse fisk i handskfacket, fem limpor i knät. Det finns ingen affär i Valbona. 

Jag blir avsläppt utanför mitt hostel, där jag betalar 15 euro per dygn. Frukost, väl tilltaget lunchpaket och middag ingår. Visserligen får jag gå en kvart för att komma till restaurangen, men det går att härda ut: 

Sover som en klubbad säl och bestämmer mig för att gå upp till Maja é Rosit, en knapp mil och runt 1500 höjdmeter. Trodde att det skulle vara svårt att hitta, men det är inga som helst problem. Och det är ruskigt vackert. 

Tyvärr försvinner sikten helt och jag bestämmer mig för att ställa in toppbestigningen. Lite snopet med bara några hundra meter kvar.

Men nere i dalen skiner solen. 

Stannar till och köper en cola av en herde på vägen ner. Vi har vissa kommunikationsproblem, men han ger tummen upp och säger 'eurovision' när jag säger Sweden. 

I går var vädret bättre och jag ställede in siktet på Maja Gjarpërit. Lite längre och några fler höjdmeter till toppen. Får med mig en varning om att inte sätta händerna där jag inte ser dom - det finns många giftiga ormar i området. 

Björnar och vargar också, men de ser man bara spåren av. Jag tappar stigen några gånger, funderar på att vända om men hittar på den till slut. Det är hett och blir allt brantare. Ett avsnitt ska vara 1,4 km men tar över en timme att komma upp för. Stigen består mest av löst grus och stenar, och jag oroar mig för hur sjutton jag ska ta mig ner. 

Men jag tar mig till toppen, tyvärr var väl utsikten mest ett nja. 

Vägen ner är ack så plågsam. Får gå med myrsteg och det tar en evighet. Mina ben skakar. Men det är vackert. Maja Gjarpërit i bakgrunden:

Jag går genom hasselnöt- och plommonodlingar på väg tillbaka och träffar en nästan tandlös gumma. Hon säger något flera gånger, men jag förstår så klart inte. (Det tog flera dagar bara att lära de albanska orden för tack, faleminderit, och hej, tungjatjeta). Gumman stoppar mina fickor fulla av plommon och jag smäller i mig säkert tio stycken. 

Hinner inte somna innan magsjukan slår till. Spenderar natten på toa och fick kasta om planerna lite. Kanske var det lika bra, har sådan träningsvärk i låren att jag nätt och jämnt kan gå. Nu sitter jag och försöker kvickna till och hoppas att både mage och ben funkar till Theth i morgon.