Förnedringen

Har inte använt mitt badmintonracket sen 1900-talet, men i dag var det dax att damma av det. Badminton är 1) kul, 2) jobbigt, 3) bra, för att man kan hålla igång spelet hyfsat även om man är talangbefriad. Det var 1, 2 och 3 ända tills vi började räkna poäng. Två set tog tre minuter (100–0, 100–1, Thomas slog i nät en gång) och jag kände mig som Lennart. Men faktiskt så varken grät jag eller kastade grejer omkring mig, och det borde ge minst en vuxenpoäng, eller hur? Nu hör jag träningsvärken hånskratta utanför dörren, så det är kanske lika bra att inta horisontalläge.