Nya hästskon

Ny "skyddsutrustning" – inte helt klart skulle jag tror. 

Nya banor, backar, kurvor och skor.
Men det finns vissa landmärken kvar som gör att man fortfarande känner igen sig. Bra. 

Funbeat-testet #85 – Sparkåkning

Vad: Sparkåkning, en knapp timme på Ösjöns plogade banor. Ensam. Kanonväder.
Passbeskrivning: Blev inspirerad av Spark-VM och ville förstås kolla om man kan göra det till träning.
Tidigare erfarenhet: Jag har ett inte allt för smickrande ärr på ena skinkan, och det kom till i samband med en sparkvurpa i Grönklitt på sent 80-tal. Kan inte minnas att jag har åkt spark efter det. Jag har i alla fall inte försökt träna på en någon gång tidigare.
Hur det var: Karin bor precis vid Ösjön (Om jag är avundsjuk? Ja!) och lånade sin spark till mig. (Karin har lånat ut sin häst till mig också. Om hon är snäll? Ja!) Jag var utrustad med icebugs och borde ha haft hjälm, för jag ramlade av ungefär 15 gånger. Det tog ett tag innan jag hittade var jag skulle ha tyngdpunkten, och det var svårt att ta i lagom mycket. Lite lite för mycket, och vips försvann medarna och balansen (och sparken). Men emellanåt gick det bra, och då var det riktigt kul. Snittfarten blev ungefär 15 km/timmen. 
Borgskala: 13, fick oväntat hög puls (snitt 147, max 162). Har fortfarande lite förkylningskänningar kvar, så kanske gav det några bonusslag, men jag blev genomsvettig.
Kulskala: När jag fick balansen att stämma och slapp svära var det kul. Och med sällskap hade det blivit ännu roligare. 6.
Förmodad träningsvärk: Nej, jag tror inte det. Möjligen i överkroppen, var tvungen att hålla emot ordentligt för att inte välta.
Igen: Det var kul. Men som träning? Nja, kan liksom inte komma på omständigheter som gör att jag skulle vilja använda en spark som något annat än transportmedel.

Icebugbromsspår efter en avåkning.

 

 

Rom i fyrkanter

 

 

 

 

Jag har varit i Rom några dagar, två gånger till och med. Den första var avsiktlig, den andra för att det inte kom något plan när det var meningen att vi skulle åka hem. Bortsett från extranatten (och att Sixtinska var stängt pga ingen påve) var det perfekt att åka i mars. T-shirtväder på dagarna och inte så fasligt trångt. Som ni ser tycker jag att det är barnsligt kul att instagramfiltrera kort nu när jag är sån där smart. Mer finns här.

Paus

 

Det här går ju inte. Jag och sjukstugan flyr sportlovsvädret för sydliga och regniga breddgrader. Hej så länge! 

Funbeat-testet #84 – Slalom

Vad: Jag kallar det slalom, men mer sant är att jag hade slalomutrustning på och åkte upp och ner i Rättviksbacken. (Ingen svart pist direkt, men här har storheter som Anna Swenn-Larsson, Kaj Zackrisson och Therese Borssén också inlett sina karriärer).
Passbeskrivning: "Har du åkt slalom än? Annars kan Lea lära dig, och du får låna mina grejer". Kusin Anna ordnade allting. Stort tack!
Tidigare erfarenhet: Det fanns en liten slalombacken precis ovanför huset när jag var 5–6 (?) år, och där vet jag att jag åkte knapplift. Sen jobbad jag ett år i Järpen, och passade på att köpa begagnade uthyrningsgrejer. Men det blev nog bara en dag i Åre, det enda jag kommer ihåg är jag var grinfärdig för att det gjorde så ont i fötter och underben. Det var 12 år sedan.
Hur det var: Lea är åtta år och allt annat än kärring. Hon ville helst åka i skogen och i hoppen. Jag var rätt nöjd med att hasa mig ner i upplysta backar utan träd. Och det gick rätt bra tror jag. Det gjorde i alla fall inte ont någonstans, jag bröt varken armar eller ben och det var mycket roligare än jag trodde att det skulle vara. Men det tar tid att vara slalomåkare, liften tog ju en evighet, och på den timmen liften funkade (för den dog) hann vi åka fem eller sex vändor i några olika nerfarter. Bland annat "Ravinen", som var rätt smal, inte så värst preparerad och inte det minsta upplyst. Men jag överlevde. (Och det var faktiskt riktigt kul).
Kulskala: 8. Roligare att åka nerför, men ganska tråkigt att åka lift.
Borgskala: 10, inte ansträngande alls. Men när vi åkte i ravinen och jag var lite livrädd ett tag kändes det i låren. Men det skulle så klart vara något annat om man försökte satsa i Hahnenkamm eller liknande.
Förmodad träningsvärk: Nej, kanske om vi hade åkt några timmar till.
Igen: Ja, jag skulle absolut kunna göra om det här. 

Högsta noteringen kom när liften hade slutat fungera.

Tyvärr blev kameran kvar hemma. Men utsikten är det inget större fel på.