15 sep. 2016

Hemma

"Jag tror att jag ska lägga in en annons och köpa det här, för här skulle man bo", sa Klingen. Jag tror att jag håller med.
Vad gör du nu?
Var bor du nu?
Det är frågor jag får ganska ofta, och som jag har ganska svårt att svara på. Jag vet inte.
Känns som att jag har hamnat i något slags mellanläge, i väntan på något som just nu är oklart. Men hemma är nog Falun. Här har jag i alla fall de flesta av mina prylar.
I dag fick jag springa en sväng med Klingen, så nu är jag åtminstone uppdaterad. Himla fint i skogen nu – och varmt! Har varit krasslig några veckor, så jag var inställd på att det skulle gå tungt som satan, men det kändes faktiskt helt okej. Några timmar efter att jag kom hem plockade jag en fästing ur låret och en annan ur axeln. Intet gott som inte har något ont med sig, eller hur var det?

11 sep. 2016

Kotor, Perast och Dubrovnik

Och så kom jag till kusten. Efter tre veckor med runt 30 grader mest hela tiden trodde jag att årets första dopp kanske skulle bli av. Men vädret slog om, så jag slapp. 
Hittade en liten pärla i Kotor, en by vid vattnet mellan höga berg i Montenegro. Tänk Gamla stan, men vid en norsk fjord. En bit in i september börjar säsongen att klinga av, men det var ändå sjukt mycket folk. Brukar normalt inte gilla att trängas, men efter min isolering i bergen blev det riktigt jobbigt och jag flydde centrum. 
(Notera stigen till höger. 78 kurvor till toppen). 
(Dålig bild av ringmuren runt gamla stan). 
Fick ett tips om ett berg i närheten av Kotor som såg sjukt häftigt ut på bild, men för att ta sig dit skulle jag behöva a) lifta (vågade inte) eller b) ta taxi (ville inte lägga så mycket pengar) så det får bli nästa gång.  
Stannade till i Perast (en annan turistfälla, rekommenderas icke) på vägen mot den största turistfällan av dem alla. Jag skulle flyga hem från Dubrovnik och kom dit kvällen innan. Där råder enorm Game of Thrones-feber. Här bodde jag: 
Visst är det en vacker stad, men att så många vill åka dit och trängas övergår mitt förstånd och priserna på mat och boende och allt annat saknar alla proportioner. 
Nu är jag hemma igen och ska väl försöka ta tag i mitt liv. Alla träningsförslag och jobbtips är varmt välkomna. 





9 sep. 2016

Theth 2.0

Jag åkte tillbaka till Theth och bergen, det gick liksom inte att låta bli. I den här åkte jag:
Det tog en väldig tid, och när vi väl hade kommit fram fick jag halvspringa för att ha en sportmössa att hinna till The blue eye, en källa mitt i ingenstans som nog är den främsta turistdestinationen i området.
Tja. Jag vet inte om det var något att springa sig svettig för egentligen. Vattnet var svinkallt. 
Eftersom det började skymma tog jag en väg tillbaka. Hann inte gå långt innan jag blev erbjuden skjuts av en familj som jag hade mött tidigare. Döttrarna i familjen pratade bra engelska, och det visade sig att dom var stora fans till Måns. Det gick inte snabbare att åka bil tillbaka, men det var ganska trevligt, och när jag försökte att tacka fick jag i stället en skiva "med den bästa musiken från Albanien och Kosovo". 
Middagen stod på bordet när jag kom tillbaka, och jag fick sällskap av ett gäng från Frankrike. När jag borstade tänderna hörde jag att en tjej skrek till på övervåningen. Hon hade hittat en skorpion i sin säng. Den hann dock omkomma innan jag fick se den. 
Dagen efter var vädret suveränt och jag hade storslagna planer. Jag hade ingen karta, men en suveränt bra app som heter Pocket Earth och som jag har haft enormt stor hjälp av under resan. Till en början gick det hur bra som helst. 
Stannade och käkade lunch på ett ställe med hyfsad utsikt och vek sen av på en mindre stig. Det tog inte lång tid innan jag träffade en italienare som var på väg åt samma håll. Han pratade i princip ingen engelska (och min italienska har väl ett och annat övrigt att önska också), men vi tog ändå sällskap.
Och det gick bra ganska länge. Vi tappade leden, men tog oss utan problem över ett pass och en bra bit ner innan det tog tvärstopp. 
Det blev så himla brant! Och jag blev livrädd. Här kunde det nog ha blivit slutbloggat både en och två gånger, och det var absolut inte en väg för folk utan säkerhetsutrustning. Men det var himla fin utsikt.
 Men vi lyckades ta oss tillbaka över passet, hitta leden igen och till slut ta oss ner till byn. Jag hade varit ute nästan elva timmar och var duktigt trött. Eftersom jag var ensam kvar på mitt guesthouse fick jag äta middag med familjen: fisk från bäcken, potatis och sallad från trädgården och ett rejält glas raki att skölja ner hela kalaset med. 
Jag blev dessutom övertalad att åka med familjen ned från berget nästa dag. De skulle stänga för säsongen och hade hyrt en lastbil. 
Jag tyckte att det var lite oartigt att knäppa kort under packnigen, men jag ångrar i efterhand att jag inte gjorde det. Kanske har jag någon bild i kameran jag kan visa senare. Geten fick hoppa upp på lastbilsflaket. Och kossan. Och grisarna, hönorna och katterna (fast grisarna, katterna och hönsen låg i säckar).  Ett kylskåp, en säng, otaligt många lådor, kartonger, kassar och väskor. Och jag. Vi fick stanna några gånger för att surra fast något under bilen med ståltråd. Men allt höll ihop och jag hann med bussen till Montenegro. 

6 sep. 2016

Pristina

Förlåt Pristina och förlåt Kosovo, men jag orkade inte riktigt ge er chansen. Skulle så klart ha åkt till Prizren eller Peja, men det blev så knöligt med bussarna. Ovan: centrum. 
Biblioteket i Europas yngsta huvudstade är en av dom märkligaste byggnaderna jag någonsin har sett, och vårrullarna på restaurang Ghorka var ruskigt goda, men i övrigt var det inte mycket som fick mig att slå frivolter. 
(Det här skrev jag för snart en vecka sedan, men har inte lyckats ladda upp) 

1 sep. 2016

Ohrid och Skopje

Bussturen från Theth kvalar in väldigt högt på min topplista över skumpiga resor. Kan tyvärr inte ladda upp någon film, men det tog tre timmar att köra sju mil. Första milen tog nog två timmar. Och hela tiden satt jag och ångrade att jag åkte från bergen. Mellanlandade en natt i Tirana och tog första bussen till Ohrid - Makedoniens svar på Ibiza. 
Här trängs jetseteliten från Balkan med nyrika ryssar och israeler, och jag skulle tro att det är stränderna och den billiga shoppingen som lockar. Det finns en hel drös gamla kyrkor och moskéer också om man är lagd åt det hållet. Sveti Jovan Kaneo lär vara Makedoniens mest fotograferade objekt: 
I går var planen att cykla runt sjön Ohrid, tio mil verkade på förhand som en lagom dagstur. Men det var innan jag visste hur kuperat det var. 8%, 10% eller 12% lutning på skyltarna mest hela tiden. 
Cykeln hade automatväxel och när det dessutom började åska vek jag ner mig och vände. Var helt färdig innan jag kom hem. 
Tog första bussen till Skopje i morse, en huvudstad jag inte visste ett smack om men som gav ett väldigt piggt första intryck. 
Hela centrum är visserligen mer eller mindre en stor byggarbetsplats, och det är en vådlig mashup av enorma statyer, gamla broar, sprillans nya jättehotell och andra okända byggnader, fler statyer, ett pampigt fort, kyrkor och moskéer. Jag hamnade på en enorm marknad i de turkiska kvarteren. 
(Moder Teresa föddes i Skopje. Bygget till höger är ett museum till hennes minne). 
Nu har jag tagit nästa buss (inte den där) och lämnat Makedonien.