Theth 2.0

Jag åkte tillbaka till Theth och bergen, det gick liksom inte att låta bli. I den här åkte jag:

Det tog en väldig tid, och när vi väl hade kommit fram fick jag halvspringa för att ha en sportmössa att hinna till The blue eye, en källa mitt i ingenstans som nog är den främsta turistdestinationen i området.

Tja. Jag vet inte om det var något att springa sig svettig för egentligen. Vattnet var svinkallt. 

Eftersom det började skymma tog jag en väg tillbaka. Hann inte gå långt innan jag blev erbjuden skjuts av en familj som jag hade mött tidigare. Döttrarna i familjen pratade bra engelska, och det visade sig att dom var stora fans till Måns. Det gick inte snabbare att åka bil tillbaka, men det var ganska trevligt, och när jag försökte att tacka fick jag i stället en skiva "med den bästa musiken från Albanien och Kosovo". 

Middagen stod på bordet när jag kom tillbaka, och jag fick sällskap av ett gäng från Frankrike. När jag borstade tänderna hörde jag att en tjej skrek till på övervåningen. Hon hade hittat en skorpion i sin säng. Den hann dock omkomma innan jag fick se den. 

Dagen efter var vädret suveränt och jag hade storslagna planer. Jag hade ingen karta, men en suveränt bra app som heter Pocket Earth och som jag har haft enormt stor hjälp av under resan. Till en början gick det hur bra som helst. 

Stannade och käkade lunch på ett ställe med hyfsad utsikt och vek sen av på en mindre stig. Det tog inte lång tid innan jag träffade en italienare som var på väg åt samma håll. Han pratade i princip ingen engelska (och min italienska har väl ett och annat övrigt att önska också), men vi tog ändå sällskap.

Och det gick bra ganska länge. Vi tappade leden, men tog oss utan problem över ett pass och en bra bit ner innan det tog tvärstopp. 

Det blev så himla brant! Och jag blev livrädd. Här kunde det nog ha blivit slutbloggat både en och två gånger, och det var absolut inte en väg för folk utan säkerhetsutrustning. Men det var himla fin utsikt.

 Men vi lyckades ta oss tillbaka över passet, hitta leden igen och till slut ta oss ner till byn. Jag hade varit ute nästan elva timmar och var duktigt trött. Eftersom jag var ensam kvar på mitt guesthouse fick jag äta middag med familjen: fisk från bäcken, potatis och sallad från trädgården och ett rejält glas raki att skölja ner hela kalaset med. 

Jag blev dessutom övertalad att åka med familjen ned från berget nästa dag. De skulle stänga för säsongen och hade hyrt en lastbil. 

Jag tyckte att det var lite oartigt att knäppa kort under packnigen, men jag ångrar i efterhand att jag inte gjorde det. Kanske har jag någon bild i kameran jag kan visa senare. Geten fick hoppa upp på lastbilsflaket. Och kossan. Och grisarna, hönorna och katterna (fast grisarna, katterna och hönsen låg i säckar).  Ett kylskåp, en säng, otaligt många lådor, kartonger, kassar och väskor. Och jag. Vi fick stanna några gånger för att surra fast något under bilen med ståltråd. Men allt höll ihop och jag hann med bussen till Montenegro.