Har haft ont i halsen och inte tränat på en vecka, får vara glad om det blir något Lidingölopp och det är mest synd om mig i Hela Världen. Så brukar jag tänka.
Men det är inte det. Det är inte ens synd om mig.
Senaste dagarna har flera personer i min närhet fått riktigt dåliga besked. Jag blir så himla ledsen, för det finns verkligen ingen rättvisa alls. Det enda jag kan göra är att hoppas på mirakel. Att ett Lidingölopp i motionsklass faktiskt inte betyder ett piss har jag redan fattat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar