Valbona

Jag tog mig till bergen till slut, till en by som heter Valbona (eller Valbonë) på kartan. By är egentligen att ta i, det är några hus som ligger utspridda längs en väg i dalen som heter Valbona. Själva resan var ett litet äventyr i sig. Jag blev upphämtad när det ännu var mörkt i Shkoder, inklämd i en bil med sju orakade karlar som inte pratar ett ord engelska. Här borde väl egentligen alla varningslampor börja blinka. 

******

Grusvägen slingrar brant uppåt och jag får en föraning om vad som komma skall: 

Sen vänder vägen ner, vi kör in i en tunnel och där tar det stopp. Det är kolsvart, men fullt av folk som rör sig framåt och jag vill väl inte vara sämre. Efter ett par hundra meter kommer jag till kajen, och här skulle jag nog vilja säga att det råder milt kaos. Stora säckar, lådor, massor av människor. Bilar som försöker backa tillbaka genom tunneln för att släppa fram andra. Men jag får tag på en biljett och båten tuffar så småningom iväg. Naturen är makalös. 

Några timmar senare kommer vi till Fierzë och jag får tag på en bil som går till Valbona. Vägen blev asfalterad för bara ett år sedan och vore det inte för att chauffören kör med rutan nedvevad (för att kunna prata med alla vi kör förbi) skulle jag beskriva resan som smidig. Vi stannar för att handla. Meloner mellan fötterna, instrumentbrädan full av tobak, en kasse fisk i handskfacket, fem limpor i knät. Det finns ingen affär i Valbona. 

Jag blir avsläppt utanför mitt hostel, där jag betalar 15 euro per dygn. Frukost, väl tilltaget lunchpaket och middag ingår. Visserligen får jag gå en kvart för att komma till restaurangen, men det går att härda ut: 

Sover som en klubbad säl och bestämmer mig för att gå upp till Maja é Rosit, en knapp mil och runt 1500 höjdmeter. Trodde att det skulle vara svårt att hitta, men det är inga som helst problem. Och det är ruskigt vackert. 

Tyvärr försvinner sikten helt och jag bestämmer mig för att ställa in toppbestigningen. Lite snopet med bara några hundra meter kvar.

Men nere i dalen skiner solen. 

Stannar till och köper en cola av en herde på vägen ner. Vi har vissa kommunikationsproblem, men han ger tummen upp och säger 'eurovision' när jag säger Sweden. 

I går var vädret bättre och jag ställede in siktet på Maja Gjarpërit. Lite längre och några fler höjdmeter till toppen. Får med mig en varning om att inte sätta händerna där jag inte ser dom - det finns många giftiga ormar i området. 

Björnar och vargar också, men de ser man bara spåren av. Jag tappar stigen några gånger, funderar på att vända om men hittar på den till slut. Det är hett och blir allt brantare. Ett avsnitt ska vara 1,4 km men tar över en timme att komma upp för. Stigen består mest av löst grus och stenar, och jag oroar mig för hur sjutton jag ska ta mig ner. 

Men jag tar mig till toppen, tyvärr var väl utsikten mest ett nja. 

Vägen ner är ack så plågsam. Får gå med myrsteg och det tar en evighet. Mina ben skakar. Men det är vackert. Maja Gjarpërit i bakgrunden:

Jag går genom hasselnöt- och plommonodlingar på väg tillbaka och träffar en nästan tandlös gumma. Hon säger något flera gånger, men jag förstår så klart inte. (Det tog flera dagar bara att lära de albanska orden för tack, faleminderit, och hej, tungjatjeta). Gumman stoppar mina fickor fulla av plommon och jag smäller i mig säkert tio stycken. 

Hinner inte somna innan magsjukan slår till. Spenderar natten på toa och fick kasta om planerna lite. Kanske var det lika bra, har sådan träningsvärk i låren att jag nätt och jämnt kan gå. Nu sitter jag och försöker kvickna till och hoppas att både mage och ben funkar till Theth i morgon.