Funbeat-testet #84 – Slalom

Vad: Jag kallar det slalom, men mer sant är att jag hade slalomutrustning på och åkte upp och ner i Rättviksbacken. (Ingen svart pist direkt, men här har storheter som Anna Swenn-Larsson, Kaj Zackrisson och Therese Borssén också inlett sina karriärer).
Passbeskrivning: "Har du åkt slalom än? Annars kan Lea lära dig, och du får låna mina grejer". Kusin Anna ordnade allting. Stort tack!
Tidigare erfarenhet: Det fanns en liten slalombacken precis ovanför huset när jag var 5–6 (?) år, och där vet jag att jag åkte knapplift. Sen jobbad jag ett år i Järpen, och passade på att köpa begagnade uthyrningsgrejer. Men det blev nog bara en dag i Åre, det enda jag kommer ihåg är jag var grinfärdig för att det gjorde så ont i fötter och underben. Det var 12 år sedan.
Hur det var: Lea är åtta år och allt annat än kärring. Hon ville helst åka i skogen och i hoppen. Jag var rätt nöjd med att hasa mig ner i upplysta backar utan träd. Och det gick rätt bra tror jag. Det gjorde i alla fall inte ont någonstans, jag bröt varken armar eller ben och det var mycket roligare än jag trodde att det skulle vara. Men det tar tid att vara slalomåkare, liften tog ju en evighet, och på den timmen liften funkade (för den dog) hann vi åka fem eller sex vändor i några olika nerfarter. Bland annat "Ravinen", som var rätt smal, inte så värst preparerad och inte det minsta upplyst. Men jag överlevde. (Och det var faktiskt riktigt kul).
Kulskala: 8. Roligare att åka nerför, men ganska tråkigt att åka lift.
Borgskala: 10, inte ansträngande alls. Men när vi åkte i ravinen och jag var lite livrädd ett tag kändes det i låren. Men det skulle så klart vara något annat om man försökte satsa i Hahnenkamm eller liknande.
Förmodad träningsvärk: Nej, kanske om vi hade åkt några timmar till.
Igen: Ja, jag skulle absolut kunna göra om det här. 

Högsta noteringen kom när liften hade slutat fungera.

Tyvärr blev kameran kvar hemma. Men utsikten är det inget större fel på.