Med tanke på isen och sörjan var jag totalt omotiverad att snurra runt på Lugnets mentalslinga. Men Klingen är rätt ihärdig, och när jag väl hade pallrat mig upp var det mycket bättre än jag trodde. Elljusspåret och femman var riktigt fina, milen fick vi spåra själva. Inte ett enda gensomslag – och snö på träden! Fattar inte att det kan vara så stor skillnad på några ynkliga höjdmeter. Klart sämst var det på stadion. När vi i princip var klara med passet mötte vi pistmaskinen, som körde runt milen. Såg ut att gå igenom lite i spåren, men får det bara frysa till blir det kalasfint. Det började snöa också, men när jag rullade ner för isgatan/Svärdsjögatan spöregnade det. Och så slog det mig att jag är väldigt tacksam över att kunna göra exakt det jag vill – alla dagar. Inga mål, inga måsten, bara det som verkar kul. Slippa åka
tramway för att hitta en snösträng i ett dike, inga timmar i minibuss längs skogsbilvägar när man borde plugga. Visst, att vara skidåkare kan nog vara
världens bästa jobb vissa dagar. Men dom andra dagarna? Är så sjukt imponerad av alla som orkar satsa, och speciellt av dom gör det lite i skymundan. De som placerar sig strax bakom eliten i listorna, och som lägger ner lika mycket tid på träning, samtidigt som det ska pusslas med jobb och/eller skola. Hur orkar ni? Rekommenderar att läsa exilmasen
Håkan, som bloggar om hur det är att vara hårdsatsande Vasaloppsåkare i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar